Hej,
jag har börjat logga in här oftare och oftare med ett växande skrivsug. Men det är svårt att få ner mina idéer i ord. Dock känner jag allt mer att jag vill börja skriva igen. Antingen fortsätta med In your eyes eller börja med en ny novell (som jag faktiskt redan har börjat klura ut - den är långt ifrån alla andra!). Men jag skulle uppskatta om jag vet att några fortfarande är intresserade av att läsa? :)

Hej och hoppas att ni har en bra sommar! :)

 

Jag ser att det är några som kikar in här varje dag och det ger mig dåligt samvete men samtidigt gör det så att det kliar lite fingrarna för att börja skriva. Jag blir ju så klart även jätteglad över de få besökarna jag får.

 

Jag vill verkligen börja skriva igen! Dock har jag fullt upp med min häst, läger och sedan har jag gjort illa tummen självklart också på handen jag gör allt med vilket gör att allt tar sjukt mkt längre tid att göra (även då skriva på datorn...). Men jag vill i alla fall att ni ska veta att jag tänker på er. Om det är någon som vill så kan jag spara dennes mail/blogg-adress och meddela när jag börjat skriva igen. För det känns så taskigt att ni ska gå in här varenda dag (vet själv hur det är).

 

Ha en fortsatt bra sommar och sitt inte inne för mycket (dock är det ju riktig svensk sommar iår = regn, men ändå!) Kram på er :)

 

 

Förra kapitlet:
Jag rycker mig tillbaka till verkligheten samtidigt som jag ser landskapet röra sig allt fortare utanför fönstret. Carl kan verkligen vara klok ibland. Jo, det här är min chans och jag ska verkligen ta den. Jag känner hur planet lämnar marken och långsamt faller jag in i drömmarnas värld.
______________________________________________________________________________________

Med en spanande blick tittar jag ut över det stora folkhavet framför mig. Det är första gången jag är på en sådan här stor flygplats och sedan ska jag hitta människor jag inte ens känner och knappt vet hur de ser ut. Hur ska det här sluta? Mitt mod försvinner i takt med minuterna som går. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder om. ”Hi, you must be Sophie?” frågar en dam i fyrtioårsåldern framför mig och ler vänligt. Hon måste vara Sandi som mamma pratade om. ”Hey, yes i’m Sophie and you must be Sandi?” svarar jag på min knaggliga engelska. Hon nickar och vi börjar gå mot utgången samtidigt som hon berättar hur glad hon är att jag är här.
Sandi öppnar dörren till den stora vita villan som ligger i utkanten av Atlanta. När jag kommer in i hallen möts jag av en stor salong och jag märker direkt att i det här huset har man inte sparat på något vad gäller inredning eller andra prylar. Men på något sätt känns det trots detta hemtrevlig. I trappan hör jag två personer komma springande och innan jag hinner blinka står det två ungdomar i min ålder framför mig. ”Det här är mina barn Caitlin och Christian. Caitlin kan du visa Sophie hennes rum?” säger Sandi samtidigt som vi tar av oss skorna. Det är så pass varmt ute att man kan gå runt i linne och jag skulle inte ha något emot att ta ett dopp i polen som jag sett på deras trädgård.

När jag fått packa upp lite på ”mitt” rum bestämde jag och Caitlin oss för att gå till stranden.  Jag har varit lite rädd om hon skulle vara bitchig eller så mot mig, men hon har verkligen varit snäll och trevlig så jag gillar henne. Hon kanske blir den tjejkompis jag aldrig haft. Så nu sitter vi under den gassande solen och klagar på värmen. Men det är härligt. ”Så, nu får du berätta om din livshistoria” säger hon lite flummigt och drar ut på ordet livshistoria för att bryta den tillfälliga tystnaden. Jag skrattar till och svarar glatt samtidigt som jag tar bort lite sand från benet. ”Hhmm, jag är född i Sveriges huvudstad Stockholm och har bott där sedan dess. Min pappa lämnade mig och min mamma när jag var sju. Jag hatar ytliga snobbar och älskar att fotografera. Det är väl typ allt, men det mesta vet du nog redan från din mamma.” Hon nickar glatt. ”Jo mamma berättade det, du måste visa lite bilder senare! Men jag är ledsen för din pappa...” Genast blir hennes blick medlidande men jag viftar snabbt bort det. ”Tack Cat, men det var så länge sedan. Nu får du berätta!”.

Vi börjar resa oss för båda håller på att storkna av värmen och närmar oss snabbt vattnet.”Jag är då född här i Atlanta. Jag har en häst och hatar också ytliga snobbar. Jag och Christian brukar lägga ut videos på YouTube efter att vår kompis övertalade oss och nu är vi ganska kända där, haha”. Jag plaskar lite i vattnet med foten och det är faktiskt ganska varmt, hon nickar mot det och vi börjar röra oss längre ut. ”Vad kul, hur blev ni så kända då?” frågar jag nyfiket. ”Så du tror inte att det var tack vare vår extrema charm eller?” svarar hon med spelad chockerad min och vi brister ut i skratt. ”Nej men vet du vem Justin Bieber är?” frågar hon istället och jag fortsätter att titta nyfiket på henne samtidigt som jag nickar. ”Nu verkar du inte vara en Belieber eller så, men flippa inte ut. Jag och Christian är kompisar med honom och han är mitt ex.” fortsätter hon och tittar oroligt på mig. Trodde hon att jag skulle bli galen och börja skrika som tjejerna i min skola? Jag börjar skratta åt hennes roliga min och det gör henne ännu mer fundersam. Efter ett tag har jag lugnat ner mig tillräcklig för att kunna svara ”Haha nej jag är inget fan men jag gillar hans musik, så du kan ta det lugnt”. Hon pustar ut och ler. Vi pratar lite mer om Justin, deras före detta förhållande och lite vad vi ska hitta på under sommaren innan vi bestämmer oss för att gå tillbaka hem.

Justins perspektiv
Snabbt hoppar jag av scenen med en stort leende, konserten har varit grym och fansen var på topp. Även om det är sorgligt att det är den sista konserten på min tour ska det bli skönt att slippa resa så mycket och kanske till och med få lite ledigt, precis som en vanlig tonåring. ”Det där gjorde du bra!” säger min maneger Scooter när han glatt kommer gåendes mot mig.

Efter att alla i crewet ätit en gemensam avslutningsmiddag på en restaurang här i Sydney stoppar mamma och Scooter mig precis när jag håller på att stupa i säng av trötthet. ”Justin, du får hålla dig vaken några minuter till” säger mamma och tittar medlidande på mig. Scooter ruskar till mig lite och fortsätter ”Efter den här långa touren tycker vi att du verkligen är värd lite ledigt och därför får du ett break nu under sommaren. Men du måste ändå gå på dina inplanerade intervjuer och photoshoots. Det skadar ju inte heller om du börjar hitta lite inspiration för några nya...” längre än så hör jag inte även om jag vet vad han menar. Jag älskar verkligen mina fans och att stå på scen, men just nu känner jag mig riktigt sliten och längtar efter att få träffa mina vänner. ”Så vad tycker du, är du inte glad?” avbryter mamma mina tankar. Vad menar hon? Så klart att jag är glad. Jag nickar och ler stort som svar innan jag dunsar ner på sängen och känner att ögonlocken blir tyngre och tyngre.
______________________________________________________________________________________

Vad tycker du? Det är för er jag skriver så har ni några synpunker är det bara att säga till! Detta var också det sista kapitlet jag hade "på lager" så nu är det extra viktigt att ni kommenterar så jag vet att det finns några läsare jag ska fortsätta skriva för :) Vill också tacka för de snälla kommenterarerna jag redan får! Ni är underbara <3

Fortsättning följer :)

Vad tycker du? Jag har bestämmt mig för att börja publicera de första delarna som jag skrivit och sedan om det finns intresse kommer jag fortsätta att skriva :)