Svar på kommentar


Svar: Först, tack så jättemycket! :) Jag hade tänkt att i början bara ha lite engelska just för att det är ju det språket de talar USA. Men i längden är det enklare att skriva på svenska så det är antagligen det jag kommer göra om ni så klart inte vill att jag skriva på engelska istället. :)

Ang design



Jag kan i mån av tid hjälpa dig att göra din blogg fin! Jag gör inte designer helt från grunden, så antigen får du visa mig en gratisdesign du vill att jag ska använda när jag fixar bloggen eller om jag bara ska byta ut den gamla headern och ev. ändra sidomenyn. Denna blogg t.ex. har jag bara ändrat headern och sidomenyn lite. Om du vill ha ytterligare ett exempel så har jag gjort headern till Myjbstorys. Det är också superbra noveller om Justin Bieber som jag verkligen rekommenderar!

Jag gör helt utifrån dina önskemål och vi kan säkert komma fram till någon bra lösning. Hör av dig om du är intresserad :)

Ps. kapitel 3 finns nu precis nedanför!

In your eyes - Del 3


Förra kapitlet:
Jag rycker mig tillbaka till verkligheten samtidigt som jag ser landskapet röra sig allt fortare utanför fönstret. Carl kan verkligen vara klok ibland. Jo, det här är min chans och jag ska verkligen ta den. Jag känner hur planet lämnar marken och långsamt faller jag in i drömmarnas värld.

______________________________________________________________________________________

Med en spanande blick tittar jag ut över det stora folkhavet framför mig. Det är första gången jag är på en sådan här stor flygplats och sedan ska jag hitta människor jag inte ens känner och knappt vet hur de ser ut. Hur ska det här sluta? Mitt mod försvinner i takt med minuterna som går. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder om. ”Hi, you must be Sophie?” frågar en dam i fyrtioårsåldern framför mig och ler vänligt. Hon måste vara Sandi som mamma pratade om. ”Hey, yes i’m Sophie and you must be Sandi?” svarar jag på min knaggliga engelska. Hon nickar och vi börjar gå mot utgången samtidigt som hon berättar hur glad hon är att jag är här.
Sandi öppnar dörren till den stora vita villan som ligger i utkanten av Atlanta. När jag kommer in i hallen möts jag av en stor salong och jag märker direkt att i det här huset har man inte sparat på något vad gäller inredning eller andra prylar. Men på något sätt känns det trots detta hemtrevlig. I trappan hör jag två personer komma springande och innan jag hinner blinka står det två ungdomar i min ålder framför mig. ”Det här är mina barn Caitlin och Christian. Caitlin kan du visa Sophie hennes rum?” säger Sandi samtidigt som vi tar av oss skorna. Det är så pass varmt ute att man kan gå runt i linne och jag skulle inte ha något emot att ta ett dopp i polen som jag sett på deras trädgård.

När jag fått packa upp lite på ”mitt” rum bestämde jag och Caitlin oss för att gå till stranden.  Jag har varit lite rädd om hon skulle vara bitchig eller så mot mig, men hon har verkligen varit snäll och trevlig så jag gillar henne. Hon kanske blir den tjejkompis jag aldrig haft. Så nu sitter vi under den gassande solen och klagar på värmen. Men det är härligt. ”Så, nu får du berätta om din livshistoria” säger hon lite flummigt och drar ut på ordet livshistoria för att bryta den tillfälliga tystnaden. Jag skrattar till och svarar glatt samtidigt som jag tar bort lite sand från benet. ”Hhmm, jag är född i Sveriges huvudstad Stockholm och har bott där sedan dess. Min pappa lämnade mig och min mamma när jag var sju. Jag hatar ytliga snobbar och älskar att fotografera. Det är väl typ allt, men det mesta vet du nog redan från din mamma.” Hon nickar glatt. ”Jo mamma berättade det, du måste visa lite bilder senare! Men jag är ledsen för din pappa...” Genast blir hennes blick medlidande men jag viftar snabbt bort det. ”Tack Cat, men det var så länge sedan. Nu får du berätta!”.

Vi börjar resa oss för båda håller på att storkna av värmen och närmar oss snabbt vattnet.”Jag är då född här i Atlanta. Jag har en häst och hatar också ytliga snobbar. Jag och Christian brukar lägga ut videos på YouTube efter att vår kompis övertalade oss och nu är vi ganska kända där, haha”. Jag plaskar lite i vattnet med foten och det är faktiskt ganska varmt, hon nickar mot det och vi börjar röra oss längre ut. ”Vad kul, hur blev ni så kända då?” frågar jag nyfiket. ”Så du tror inte att det var tack vare vår extrema charm eller?” svarar hon med spelad chockerad min och vi brister ut i skratt. ”Nej men vet du vem Justin Bieber är?” frågar hon istället och jag fortsätter att titta nyfiket på henne samtidigt som jag nickar. ”Nu verkar du inte vara en Belieber eller så, men flippa inte ut. Jag och Christian är kompisar med honom och han är mitt ex.” fortsätter hon och tittar oroligt på mig. Trodde hon att jag skulle bli galen och börja skrika som tjejerna i min skola? Jag börjar skratta åt hennes roliga min och det gör henne ännu mer fundersam. Efter ett tag har jag lugnat ner mig tillräcklig för att kunna svara ”Haha nej jag är inget fan men jag gillar hans musik, så du kan ta det lugnt”. Hon pustar ut och ler. Vi pratar lite mer om Justin, deras före detta förhållande och lite vad vi ska hitta på under sommaren innan vi bestämmer oss för att gå tillbaka hem.

Justins perspektiv

Snabbt hoppar jag av scenen med en stort leende, konserten har varit grym och fansen var på topp. Även om det är sorgligt att det är den sista konserten på min tour ska det bli skönt att slippa resa så mycket och kanske till och med få lite ledigt, precis som en vanlig tonåring. ”Det där gjorde du bra!” säger min maneger Scooter när han glatt kommer gåendes mot mig.

Efter att alla i crewet ätit en gemensam avslutningsmiddag på en restaurang här i Sydney stoppar mamma och Scooter mig precis när jag håller på att stupa i säng av trötthet. ”Justin, du får hålla dig vaken några minuter till” säger mamma och tittar medlidande på mig. Scooter ruskar till mig lite och fortsätter ”Efter den här långa touren tycker vi att du verkligen är värd lite ledigt och därför får du ett break nu under sommaren. Men du måste ändå gå på dina inplanerade intervjuer och photoshoots. Det skadar ju inte heller om du börjar hitta lite inspiration för några nya...” längre än så hör jag inte även om jag vet vad han menar. Jag älskar verkligen mina fans och att stå på scen, men just nu känner jag mig riktigt sliten och längtar efter att få träffa mina vänner. ”Så vad tycker du, är du inte glad?” avbryter mamma mina tankar. Vad menar hon? Så klart att jag är glad. Jag nickar och ler stort som svar innan jag dunsar ner på sängen och känner att ögonlocken blir tyngre och tyngre.
______________________________________________________________________________________
Vad tycker du? Det är för er jag skriver så har ni några synpunker är det bara att säga till! Detta var också det sista kapitlet jag hade "på lager" så nu är det extra viktigt att ni kommenterar så jag vet att det finns några läsare jag ska fortsätta skriva för :) Vill också tacka för de snälla kommenterarerna jag redan får! Ni är underbara <3

In your eyes - Del 2


Förra kapitlet: Jag låser upp ytterdörren men blir överraskad när jag öppnar och ser att mamma står i det lilla köket och gör pannkakor.
”Hej, vad gör du hemma mamma?” frågar jag förvånat och tar av mig min jacka och mina skor. ”Ska inte du vara på ditt jobb?”
”Jag fick gå hem tidigare idag” svarar hon och ser ovanligt glad ut. ”Men det är en sak vi behöver prata om...” Vad är det nu som ska hända? Hon ser ju glad ut så det borde inte vara något dåligt.

______________________________________________________________________________________
Hon pekar på bordet och jag går genast dit och sätter mig på en stol samtidigt som hon lägger upp de nygräddade pannkakorna. Är det redan dags för middag? Jag sneglar mot klockan som hänger över dörrkarmen, jo den visar kvart i sju. Tiden i parken måste gått fortare än vad jag trodde.
”Varsågod att börja” säger mamma och vi börjar genast att äta under tystnad, när det bara är hon och jag blir det lätt så. Men vad är det hon ska berätta? Jag hinner inte fundera länge innan hon svarar på mina funderingar.
”Jag har något att berätta som jag tror du kommer att gilla” säger hon lite försiktigt. Jag tittar bara nyfiket på henne och låter henne fortsätta. ”Du vet min kusin Sandi i Atlanta? Jag tagit upp kontakten med henne igen och hon föreslog att du skulle få komma och bo hos dem i sommar. Hon är en berömd fotograf så du kan säkert få följa med henne någon gång samtidigt som du tränar din engelska.” Menar hon att jag ska få åka till USA? Wow, det trodde jag aldrig ens var möjligt för  mig. Jag blir snabbt avbruten i mina tankar. ”Så vad tycker du? Jag hittade några billiga biljetter så jag har redan bokat...” säger mamma och försöker se lite oskyldig ut. Jag kan inget annat än att ge henne ett stort leende som svar.

Tre veckor senare

Stockholm den 15/6-2011
Kära Dagbok,    
Äntligen är det sommarlov! Det här kommer att bli den bästa sommaren hittills i mitt liv. Om fyra timmar går mitt plan till Atlanta. Jag känner inte familjen som jag ska bo hos, men mamma säger att hennes kusin har två barn i min ålder, så det ska bli kul att lära känna dem. Egentligen gillar jag inte engelska men jag hoppas det ska bli förändring nu :)  
Nu måste jag fortsätta packa. Vi ses efter sommaren, för jag lämnar dig hemma.
//Sophie


Jag trodde aldrig att det skulle bli så svårt att packa för en hel sommar. Det finns ju så mycket som man kanske kommer att behöva. Självklart kan jag shoppa, men min plånbok är inte enorm. Med en lycklig suck drar jag igen resväskan och går sakta ut genom rummet som jag inte kommer att se på nästan två månader.
”Sophie vi måste åka nu!” ropar mamma från hallen och jag skyndar på stegen lite medan jag går genom den lilla, slitna men ändå mysiga lägenheten. Jag kommer ut i hallen och hon tittar på mig med en beskyddande blick. ”Är det säkert att du inte glömt något nu?” Är det verkligen inget som jag glömt? Då kommer jag på det. Så klart, min longboard! Jag har åkt i kanske fyra år nu, så jag till och med utklassar killarna. Snabbt springer jag till mitt rum för att hämta den. Lika snabbt är jag tillbaka i hallen och mamma ger mig en bekymrad blick. ”Ska du verkligen ha med dig den?” Vad är det för fråga? Så klart att jag ska, om jag så ska behöva pressa ner den i väskan. Jag bara nickar till svar. Försiktigt lägger jag ner longboarden i väskan och vi går ut till bilen som vi fått låna då vi inte har någon egen.

Jag har sagt hej då till mamma och sitter nu på flygplanet. ”Välkommen till Sas och detta flygplan som ska ta er till Atlanta. Det är jag kapten tillsammans med...” pratar de på i högtalarna. Jag tänker tillbaka på när jag berättade för Carl, min närmaste kompis, om att vart jag ska över sommaren.

”Va! Ska du åka till Atlanta?!” utbrister Carl förvånat samtidigt som hans leende blir större. Han är som en bror jag kan berätta allt för. Jag nickar glatt till svar.
”Gud vad kul, sis! Äntligen får du en sommar du är värd” fortsätter han och kramar om mig. Jag kramar honom tillbaka och suger in hans välbekanta doft. I hans famn känner jag mig alltid trygg. Hur ska jag klara mig utan honom hela sommaren?
”Så du blir inte sur för allt vi planerat att göra?” frågar jag försiktigt samtidigt som jag lätt smeker täcket vi sitter på i min säng. Han skakar på huvudet.
”Så klart jag inte blir! Men du får inte glömma bort mig när du träffar alla kändisar i USA..” Jag skrattar till lite lätt. Kändisar? Haha nej tack. Jag stelnar till, just det, Sandi, mammas kusin är ju en berömd fotograf. Carl märker min förändring. ”Vad är det?” Jag berättar för honom om familjen jag ska bo hos och han blir mer imponerad. ”Jag är så glad för din skull. Det här är din chans att visa vad du går för som fotograf. Och tro mig, du kommer att bli något stort.”


Jag rycker mig tillbaka till verkligheten samtidigt som jag ser landskapet röra sig allt fortare utanför fönstret. Carl kan verkligen vara klok ibland. Jo, det här är min chans och jag ska verkligen ta den. Jag känner hur planet lämnar marken och långsamt faller jag in i drömmarnas värld.
_______________________________________________________________________________________
Fortsättning följer :)

In your eyes - Del 1



Jag suckar och tittar på klockan, förvånat ser jag att det bara är 3 minuter kvar av den här oändliga mattelektionen. Långsamt börjar jag att packa ihop mina saker.
”Nu är lektionen slut!” säger äntligen min mattelärare Niklas. ”Just det, glöm inte att det är prov i morgon!” fortsätter han och alla protesterar högljutt.
Jag suckar igen och tänker vilken mardröm jag har framför mig i kväll med allt plugg... Snabbt reser jag mig upp och går med raska steg ut ur klassrummet till mitt skåp. Jag blir lika sur varje gång jag ser det, för jag som är bland de längre i klassen fick ett underskåp medan den kortaste och bitchigaste tjejen i klassen, Olivia, fick skåpet över mitt som hon knappt når upp till.

När jag går hem från skolan tänker jag på att det snart är juni och sommarlov. Jag har ingen aning om vad jag ska göra i sommar. Sedan min pappa lämnade mig och min mamma för tio år sedan när jag var sju har vi haft ganska ont om pengar så vi ska nog bara vara hemma. Hemma i tråkiga Stockholm. Jag tittar mig lite omkring och upptäcker alla vackra blommor som faktiskt håller på att slå ut. För ovanlighetens skull hade jag faktiskt med mig min kamera till skolan för vi skulle fota till ett reportage i svenskan. Fotografering är ett av mina största intressen och jag fick spara länge för att få kameran som jag har idag. Jag bestämmer mig för att ta några bilder när jag ändå är här.
”Hey Sophie!” ropar någon bakom mig, jag vänder mig om och ser Eric, den populäraste killen i klassen, stå där med en basketboll. Vad ville han mig? Jag är inte direkt populär om man säger så, men jag tillhör inte ”töntarna” heller. Jag är mest med killarna, dock inte Eric och hans gäng.
”Heej...” svarar jag och tittar lite frågande på honom.
”Skulle du kunna knäppa några bilder medan jag spelar?” frågar han och tittar menade på min kamera samtidigt som han bländar mig med sitt leende. Så klart, han var ju precis som alla andra killar. De vill bara ha nya profilbilder till facebook där de kan kommentarer av tjejerna för att verka mer populära än vad de egentligen är. Trots att jag hatar sådant och inte är speciellt imponerad av Eric är det något med hans leende som gör att jag inte kan säga nej.
”Hur vill du ha dem?” frågar jag istället som svar och skickar iväg mitt finaste leende.

Efter en halvtimme och kanske 500 nya bilder på minneskortet bestämmer jag mig för att det kanske är dags att gå hem ändå. Jag säger hej då till Eric och lovar att skicka de bästa bilderna till honom i kväll.

Jag låser upp ytterdörren men blir överraskad när jag öppnar och ser att mamma står i det lilla köket och gör pannkakor.
”Hej, vad gör du hemma mamma?” frågar jag förvånat och tar av mig min jacka och mina skor. ”Ska inte du vara på ditt jobb?”
”Jag fick gå hem tidigare idag” svarar hon och ser ovanligt glad ut. ”Men det är en sak vi behöver prata om...” Vad är det nu som ska hända? Hon ser ju glad ut så det borde inte vara något dåligt.
______________________________________________________________________________________
Vad tycker du? Jag har bestämmt mig för att börja publicera de första delarna som jag skrivit och sedan om det finns intresse kommer jag fortsätta att skriva :)

I Read More

noveller om Justin Bieber!

RSS 2.0