Jag suckar och tittar på klockan, förvånat ser jag att det bara är 3 minuter kvar av den här oändliga mattelektionen. Långsamt börjar jag att packa ihop mina saker.
”Nu är lektionen slut!” säger äntligen min mattelärare Niklas. ”Just det, glöm inte att det är prov i morgon!” fortsätter han och alla protesterar högljutt.
Jag suckar igen och tänker vilken mardröm jag har framför mig i kväll med allt plugg... Snabbt reser jag mig upp och går med raska steg ut ur klassrummet till mitt skåp. Jag blir lika sur varje gång jag ser det, för jag som är bland de längre i klassen fick ett underskåp medan den kortaste och bitchigaste tjejen i klassen, Olivia, fick skåpet över mitt som hon knappt når upp till.

När jag går hem från skolan tänker jag på att det snart är juni och sommarlov. Jag har ingen aning om vad jag ska göra i sommar. Sedan min pappa lämnade mig och min mamma för tio år sedan när jag var sju har vi haft ganska ont om pengar så vi ska nog bara vara hemma. Hemma i tråkiga Stockholm. Jag tittar mig lite omkring och upptäcker alla vackra blommor som faktiskt håller på att slå ut. För ovanlighetens skull hade jag faktiskt med mig min kamera till skolan för vi skulle fota till ett reportage i svenskan. Fotografering är ett av mina största intressen och jag fick spara länge för att få kameran som jag har idag. Jag bestämmer mig för att ta några bilder när jag ändå är här.
”Hey Sophie!” ropar någon bakom mig, jag vänder mig om och ser Eric, den populäraste killen i klassen, stå där med en basketboll. Vad ville han mig? Jag är inte direkt populär om man säger så, men jag tillhör inte ”töntarna” heller. Jag är mest med killarna, dock inte Eric och hans gäng.
”Heej...” svarar jag och tittar lite frågande på honom.
”Skulle du kunna knäppa några bilder medan jag spelar?” frågar han och tittar menade på min kamera samtidigt som han bländar mig med sitt leende. Så klart, han var ju precis som alla andra killar. De vill bara ha nya profilbilder till facebook där de kan kommentarer av tjejerna för att verka mer populära än vad de egentligen är. Trots att jag hatar sådant och inte är speciellt imponerad av Eric är det något med hans leende som gör att jag inte kan säga nej.
”Hur vill du ha dem?” frågar jag istället som svar och skickar iväg mitt finaste leende.

Efter en halvtimme och kanske 500 nya bilder på minneskortet bestämmer jag mig för att det kanske är dags att gå hem ändå. Jag säger hej då till Eric och lovar att skicka de bästa bilderna till honom i kväll.

Jag låser upp ytterdörren men blir överraskad när jag öppnar och ser att mamma står i det lilla köket och gör pannkakor.
”Hej, vad gör du hemma mamma?” frågar jag förvånat och tar av mig min jacka och mina skor. ”Ska inte du vara på ditt jobb?”
”Jag fick gå hem tidigare idag” svarar hon och ser ovanligt glad ut. ”Men det är en sak vi behöver prata om...” Vad är det nu som ska hända? Hon ser ju glad ut så det borde inte vara något dåligt.
______________________________________________________________________________________