Förra kapitlet: Jag låser upp ytterdörren men blir överraskad när jag öppnar och ser att mamma står i det lilla köket och gör pannkakor.
”Hej, vad gör du hemma mamma?” frågar jag förvånat och tar av mig min jacka och mina skor. ”Ska inte du vara på ditt jobb?”
”Jag fick gå hem tidigare idag” svarar hon och ser ovanligt glad ut. ”Men det är en sak vi behöver prata om...” Vad är det nu som ska hända? Hon ser ju glad ut så det borde inte vara något dåligt.
______________________________________________________________________________________
Hon pekar på bordet och jag går genast dit och sätter mig på en stol samtidigt som hon lägger upp de nygräddade pannkakorna. Är det redan dags för middag? Jag sneglar mot klockan som hänger över dörrkarmen, jo den visar kvart i sju. Tiden i parken måste gått fortare än vad jag trodde.
”Varsågod att börja” säger mamma och vi börjar genast att äta under tystnad, när det bara är hon och jag blir det lätt så. Men vad är det hon ska berätta? Jag hinner inte fundera länge innan hon svarar på mina funderingar.
”Jag har något att berätta som jag tror du kommer att gilla” säger hon lite försiktigt. Jag tittar bara nyfiket på henne och låter henne fortsätta. ”Du vet min kusin Sandi i Atlanta? Jag tagit upp kontakten med henne igen och hon föreslog att du skulle få komma och bo hos dem i sommar. Hon är en berömd fotograf så du kan säkert få följa med henne någon gång samtidigt som du tränar din engelska.” Menar hon att jag ska få åka till USA? Wow, det trodde jag aldrig ens var möjligt för  mig. Jag blir snabbt avbruten i mina tankar. ”Så vad tycker du? Jag hittade några billiga biljetter så jag har redan bokat...” säger mamma och försöker se lite oskyldig ut. Jag kan inget annat än att ge henne ett stort leende som svar.

Tre veckor senare
Kära Dagbok,    
Äntligen är det sommarlov! Det här kommer att bli den bästa sommaren hittills i mitt liv. Om fyra timmar går mitt plan till Atlanta. Jag känner inte familjen som jag ska bo hos, men mamma säger att hennes kusin har två barn i min ålder, så det ska bli kul att lära känna dem. Egentligen gillar jag inte engelska men jag hoppas det ska bli förändring nu :)  
Nu måste jag fortsätta packa. Vi ses efter sommaren, för jag lämnar dig hemma.
//Sophie

Jag trodde aldrig att det skulle bli så svårt att packa för en hel sommar. Det finns ju så mycket som man kanske kommer att behöva. Självklart kan jag shoppa, men min plånbok är inte enorm. Med en lycklig suck drar jag igen resväskan och går sakta ut genom rummet som jag inte kommer att se på nästan två månader.
”Sophie vi måste åka nu!” ropar mamma från hallen och jag skyndar på stegen lite medan jag går genom den lilla, slitna men ändå mysiga lägenheten. Jag kommer ut i hallen och hon tittar på mig med en beskyddande blick. ”Är det säkert att du inte glömt något nu?” Är det verkligen inget som jag glömt? Då kommer jag på det. Så klart, min longboard! Jag har åkt i kanske fyra år nu, så jag till och med utklassar killarna. Snabbt springer jag till mitt rum för att hämta den. Lika snabbt är jag tillbaka i hallen och mamma ger mig en bekymrad blick. ”Ska du verkligen ha med dig den?” Vad är det för fråga? Så klart att jag ska, om jag så ska behöva pressa ner den i väskan. Jag bara nickar till svar. Försiktigt lägger jag ner longboarden i väskan och vi går ut till bilen som vi fått låna då vi inte har någon egen.

Jag har sagt hej då till mamma och sitter nu på flygplanet. ”Välkommen till Sas och detta flygplan som ska ta er till Atlanta. Det är jag kapten tillsammans med...” pratar de på i högtalarna. Jag tänker tillbaka på när jag berättade för Carl, min närmaste kompis, om att vart jag ska över sommaren.

”Va! Ska du åka till Atlanta?!” utbrister Carl förvånat samtidigt som hans leende blir större. Han är som en bror jag kan berätta allt för. Jag nickar glatt till svar.
”Gud vad kul, sis! Äntligen får du en sommar du är värd” fortsätter han och kramar om mig. Jag kramar honom tillbaka och suger in hans välbekanta doft. I hans famn känner jag mig alltid trygg. Hur ska jag klara mig utan honom hela sommaren?
”Så du blir inte sur för allt vi planerat att göra?” frågar jag försiktigt samtidigt som jag lätt smeker täcket vi sitter på i min säng. Han skakar på huvudet.
”Så klart jag inte blir! Men du får inte glömma bort mig när du träffar alla kändisar i USA..” Jag skrattar till lite lätt. Kändisar? Haha nej tack. Jag stelnar till, just det, Sandi, mammas kusin är ju en berömd fotograf. Carl märker min förändring. ”Vad är det?” Jag berättar för honom om familjen jag ska bo hos och han blir mer imponerad. ”Jag är så glad för din skull. Det här är din chans att visa vad du går för som fotograf. Och tro mig, du kommer att bli något stort.”

Jag rycker mig tillbaka till verkligheten samtidigt som jag ser landskapet röra sig allt fortare utanför fönstret. Carl kan verkligen vara klok ibland. Jo, det här är min chans och jag ska verkligen ta den. Jag känner hur planet lämnar marken och långsamt faller jag in i drömmarnas värld.
_______________________________________________________________________________________